Att sakna

När man blir förälder väcks en ny form av saknad i kroppen. De dagarna man inte får träffa sitt barn är inte alls som andra dagar, något fattas. Jag tänker särskilt på de som lever skiljda från sin partner och kanske bara får träffa barnen varannan vecka eller de som förlorat sitt barn i sjukdom eller i en olycka. Jag kan inte förstå hur man klarar av den situationen. Jag har ett toppenliv och får träffa min underbara lilla dotter varje dag, nästan. Igår efter jobbet gick vi ut och åt för det var några arbetskamrater från Stockholm här och hälsade på. Det blev sent och jag var inte hemma förrän  23:00 vilket betydde att Julia sov sedan länge. Jag låg länge och tittade på hennes söta lilla ansikte och önskade att hon kunde vara vaken lite så vi fick leka en stund. Nu är hon så pass stor att man så fort man busar lite får de underbara leendena och den kärleksfulla blicken tillbaka, hela bröstet fylls av gränslös omtänksamhet och kärlek till den lilla roade krabaten. Jag tänker mig att några av de bästa ögonblicken i mitt liv kommer vara om några år när jag kommer hem från jobbet och hon kommer springande genom hallen ropandes 'Pappaaaaa', kastar sig i min famn och ger mig en stor kram. Hoppas de ögonblicken blir många! Nu är jag på jobbet igen och saknar men jag ska sluta tidigt idag så det är okej.