28 mars 2012

Fina flickor

LD tar idag upp ett ämne som figurerar ofta i våra tankar hemma och i diskussioner med nära och kära.

http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2012/march/vem-ger-dig-ratten-att-recensera-mina-barn.html

Visst är de fina, våra barn, men vi bör kanske tänka oss för innan vi tillskriver dem detta att vara fin som främsta egenskap. Att så fort en flickig klänning eller ett glittrigt hårspänne åker på, kommentera hur fina de blir, sänder ett tydligt budskap till våra barn. Det är viktigt med fina kläder för att få beröm och bekräftelse.

Är fin det adjektiv vi tenderar att använda mest för att bekräfta våra barn, riskerar vi i värsta fall även att förmedla att deras utseende är deras främsta egenskap. Då står vi sedan där med en tonårsdotter vars självkänsla sitter i smink, kläder och klackar, och som fortsätter söka bekräftelse just för sitt utseende.

Julia är inte ens 1,5. Redan nu vill hon visa upp klänningar och tofsar när det kommer hem folk, för att få den typ av bekräftelse hon redan vant sig vid.

Självklart ska vi bekräfta våra barn för att bygga upp en så stark självkänsla vi bara kan. Men enligt min mening bör vi snarare bekräfta dem för de personer de är än för sina kläder och sina prestationer. Det gäller bara att tänka till och hitta alternativen för att inte hamna i fin-fällan. Säg gärna "vad glad jag är att se dig" istället för "vad fin du är idag".

Tycker du att klänningen är väldigt fin är det ju helt ok att viska det till mamman istället som redan är förstörd och törstar efter denna typ av bekräftelse även å sitt barns vägnar. För är det inte därför vi sätter på dem de där klänningarna över huvud taget? Inte är det ju för att de är så lekvänliga i alla fall.

1 kommentar:

  1. Mm. Tänkvärt.
    Jag förbannar mig själv när jag hör mig själv säga att Rio är fin när han fått nya kläder på sig. Därför brukar jag passa på att säga att han är fin även när han inte har några kläder på sig alls och springer runt naken.

    Jag använder ofta ordet fin i bemärkelsen fin människa. Och det kan ju bli lite fel, nu när jag tänker efter. För att för någon annan betyder det fysiska attribut och vad man har på sig.

    Knepigt.

    Sedan kan man dra det här till en annan nivå där jag försöker passa mig. Och det är att bara ge beröm när barnet gör något bra. Tvättar händerna, ställer undan tallriken, släpper in/ut katten eller liknande. För då berömmer vi ju bara för det barnet GÖR, inte för vem han/han ÄR. Och då bygger vi självförtroende men ingen självkänsla. Och ett sökande efter att GÖRA rätt och få bekräftelse.

    God självkänsla och trygghet är nog det bästa man kan ge sitt barn. Det ger sunda människor som får civilkurage och goda hjärtan.

    SvaraRadera