Vi är lyckligt lottade jag och David med ett stort nätverk av härliga vänner omkring oss. Vänner som har funnits där länge, och andra som har kommit till på senare år. Vänner som man hör av varje vecka, och vänner som man bara träffar några gånger per år. Vänner som på ett ögonblick har plockat fram säng, lakan och tandborste när man känner sig för trött för att köra hem på natten (tack för i fredags, vännerna).
Men så finns det också vänner som man liksom tappat bort på vägen. Vänner som man delat tankar, skratt, gråt och resor med, tills plötsligt en dag när man inser att man inte hörts på så länge att det nu känns "för sent" att återuppta kontakten.
Jag tänker på er ibland: Jenny, James, Sara, Gabriella, med flera. Och jag saknar er.
Så sent som igår tänkte jag på härliga Sara, som jag inte sett på nästan två år. Jag tar helt på mig skulden för att vi tappat kontakten. Man kan inte skylla på något sådant som "du har inte facebook - då blir det så svårt". Hur svårt kan de vara?
Så idag ringer hemtelefonen. Det händer inte så ofta och när det väl ringer brukar det vara nån telefonförsäljare som inte fattat det där med NIX. Det tog därför ett tag innan jag lokaliserat telefonen till fotpallen på övervåningen, och det var bara ren tur att hon inte hunnit lägga på än. För där var hon ju i andra änden av luren - härliga, kloka Sara!
Sara som är klok nog att inse att det aldrig är för sent att lyfta luren och ringa ett gammalt bekant nummer som bitit sig fast i bakhuvudet. Tack Sara, för att du inte gett upp om mig. Du gjorde min dag!
Hmm, undrar om jag skulle ta och leta upp numret till Jenny?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar