Separationsångest?

I lördags var Davids föräldrar här för en härlig heldag med picknick på stranden, shopping i klova, grillning, och så byggandet av en dörr till klädkammaren. Framåt kvällen, när det var dags för dörren att hängas upp, lagom till Julias läggning, förpassades vaggan in till vårt gamla sovrum för att far och son skulle kunna arbeta i lugn och ro.

Julia sov några timmar i vaggan men första gången hon vaknade lyftes hon över i vår säng. Vaggan har sedan blivit stående i det andra rummet. Vi har inte fattat något aktivt beslut i endera riktningen, men så har det blivit. Varje kväll har vi dock råkat natta Julia i vår säng, och sedan råkat låta bli att lyfta över henne till vaggan. Tänker att det är väl en bra kompromiss - flytta vaggan till eget rum och barnet till föräldrasängen?

Igår kväll nattade dock David Julia i vaggan. När vi gick och lade oss vid elva-snåret var det ett herrans gnällande på David om att hon är ju alldeles ensam och vi kanske ska hämta henne ändå etc etc. Jag som är tuff och stark tyckte såklart att det vore ju hemskt dumt att väcka barnet när hon sussar så sött.

Fem minuter senare sover David och vem är det som ligger vaken halva natten och undrar hur Julia har det där på andra sidan väggen, flera meter bort? Inte är det pappan i alla fall, för han sov som en gris hela natten, och det gjorde även hans dotter! Två gånger gräts det nån sekund eller två i sömnen, det var allt (Julia alltså, inte David). Sen vaknade hon dock vid 6, men det ska ju tydligen räknas som morgon har jag hört.

Fattar ni eller? Barnet som för bara några veckor sedan skulle ammas varje timme dygnet runt har nu sovit hela natten i eget rum!

Nu ska bara hennes mamma försöka minnas hur det var man gjorde när man sov en hel natt...