Kalla det curling om ni vill, jag kallar det respekt.

"En sån liten skitunge hon är. Hon gnäller ju bara för att få som hon vill. Så fort hon får komma upp i knät / ner på golvet / får sin leksak / napp / vatten / majskrok, så blir hon ju tyst!"

Sen när är man en skitunge för att man talar om vad man vill? Sen när kan en bebis kommunicera på så många andra sätt än att titta uppfodrande på det de vill ha och gnälla tills någon förstår? Sen när finns det ett egenvärde i att neka barn att få sin vilja igenom bara för att de ska lära sig att de minsann inte ska få som de vill?

Vill vi fostra ännu en liten flicka som inte tror att henne vilja räknas? Vill vi skapa ännu en kvinna som sätter sina egna behov i sista hand och viker sig för andras vilja? Eller än värre, vill vi forma ytterligare en tjej som blivit så van att kväva sin egen vilja att hon tappat bort den?

För hur många tjejer har vi inte redan i vårt samhälle som inte längre vet vad de vill? Som får ångest vid minsta lilla beslut, i allt från karriärval till vilken kaka man ska ta till kaffet.

Kvinnorna i min släkt har löst problemet på sitt eget sätt. Vi köper alltid en kaka av varje, och så delar vi alla kakorna i lika bitar så att alla får smaka på alla kakor. Det fungerar bra vid kakbeslut, men sämre vid yrkesval.

Jag vill att min dotter ska bli en viljestark kvinna som ser det som självklart att hennes vilja räknas minst lika mycket som någon annans. Jag ser inget egenvärde i att vägra bemöta hennes vilja bara för att hon ska lära sig att hon inte alltid får som hon vill. Visst, hon får inte leka med saxen bara för att den ser skojig ut. Men är hon i behov av en trygg famn, och har kompetensen att tala om det för mig så är det också självklart att jag gör henne till viljes.

Man kan aldrig skämma bort ett barn med för mycket kärlek och närhet. Men man kan lära dem att kuva sig och "veta sin plats" genom att ignorera dem. Om det nu är det man vill alltså.