Hon sa Pappa!

Igår hände det. Vår älskade lilla dotter sa sitt första ord. Hon sa 'Pappa' och så firade hon av det där leendet som gör att alla känslor förutom kärlek och lycka rinner av en och man bara smälter. Sedan såg hon riktigt stolt ut för hon märkte väl hur glada vi blev nu när hon 'kan prata'! För vad mer behöver hon egentligen kunna? Jamenar säger hon bara Pappa och ler sådär så får hon ju allt hon vill ha.

Jag tror att hon valde pappa helt medvetet för att trösta lite, vi hade inte haft en så bra kväll innan dess om man uttrycker det milt.

Det hela började med det som hände in mitt föregående inlägg. Jag blev alltså sen hem och eftersom frun skulle till gymmet kom de och hämtade mig vid färjan, vi åkte till gymmet och sedan hem. Efter matning och lite lek började vår dotter gråta och sakna sin mamma. Nä hon får sådana här separationsångestatacker skriker hon ohämmat tills hon får kväljningar och kräks. Det är inte kul för en nybliven pappa kan jag säga. Så in i bilen och slår 118100.
-Hej kan du koppla mig till sportlife på hönö?
-javisst (hör antagligen skrikande bäbisen i bakgrunden och hjälper mig skitfort)

-Hej kan du göra mig en tjänst och hämta ut min fru från danssteppasset, vår dotter skriker efter henne så hon kräks.
-Jaha, hur ser hon ut?

-Hon har rött hår, är lång och har antagligen håret uppsatt. (Nämen vilken bra beskrivning)
-Men jag kan inte gå in och avbryta passet.

-I det här läget kan du det, jag har spyor i hela bilen. (Inte helt sant, men en iallafall och den luktar inte gott)
-(Antagligen förstår hon min frustration och hjälper mig för jag hör nu bara diskomusik från passet)

När vi kommer fram och mor och dotter återses efter att ha varit separerade i 50 minuter tystnar det arma barnet direkt och ler som om inget hänt. Jag kan andas ut.

Nu ska vi bara öva in Mamma med men det är ju väldigt mycket svårare att säga. Eller?