Hur är det man lägger besticken när man vill ha mer?

En gång om året, på fars dag, brukar farmor göra kåldolmar. Bara en gång per år, eftersom det är ett herrans jobb med det hela. Till saken hör att hon alltid brukar göra en uppsjö köttbullar också, eftersom det kan finnas någon i sällskapet som inte äter kåldolmar. Och två olika brunsåser - en till kåldolmarna och en till köttbullarna. Man kan ju inte ha samma begriper ni väl.

Förr om åren, när någon otacksam ungdom (jag) inte behagade äta kött gjordes det dessutom en fiskgratäng. Jo, fiskar har också ögon, men farmor vet nog inte vad falafel är.

Hur som helst, sist det var fars dag var Julia en pytteliten bebis med kolik. Jag var helt fri från mjölkprotein, och undvek dessutom allt som var gasbildande, typ kål. Därmed var jag köttbulleätare. Eftersom det var så synd om mig som inte fick några kåldolmar, så sparades en låda i frysen, klart och tydligt märkt med "linas kåldolmar", som skulle ätas någon gång i framtiden när jag slutat amma. Där har de sedan legat och på något mirakulöst sett undgått min faders glupska blick.

Idag var det så dags. Jag minns bestämt att jag kokade potatis och värmde kåldolmarna med tillhörande sås i mikron. Men sen är det som om de bara gått upp i rök. Allt som blev kvar var det här: